När tankarna hamnar i en loop, del 2 – hur man tar sig ut

Men om man nu befinner sig i den där olycksaliga repeat-tanke-loop-tillståndet. Hur kommer man vidare? Detta är en lista som jag hoppas att kontinuerligt kunna fortsätta uppdatera. Här är tips som verkar funka för mig.

Uppmärksamma. Steg ett är naturligtvis att ens fatta att man befinner sig där. Att ofta känna in hur man mår är en förutsättning för att alls kunna gå in och bryta. Jag har bekanta som har satt larm på mobilen ett antal gånger per dag om att det är dags att sätta sig ner och meditera i några minuter och känna in hur man mår. Själv har jag inte testat, men det känns värt att utvärdera.

Skriva. Ibland fastnar jag i att tänka på att det är en konkret sak jag borde göra. När jag inte får den gjord liksom bara ligger den där i tankarna och blockerar mig. Att då sätta sig ner och göra en plan, steg för steg, och skriva ner allt på papper (eller dator) gör att jag inte längre behöver hålla vad-det-nu-är i huvudet och kan gå vidare med mitt liv. Om det är en mer abstrakt idé jag går och loopar kan jag skriva ett blogginlägg eller mail om idén. Då tvingas jag strukturera, jobba igenom den och kan kanske lämna den eller åtminstone komma vidare till nästa steg.

Yoga. Det är konstigt med yoga, det är inte uppenbart att jag mår bättre av att göra det, men jag mår definitivt sämre när jag inte gör det. Iallafall hjälper det mig att komma i kontakt med mig själv och när jag har bra kontakt med mig själv verkar jag inte hamna i loopar lika ofta. Förut var jag medlem i Yogobe, nu yogar jag ofta med Adriene.

Ta bort olämpliga appar på mobilen. När jag loopar tenderar jag att får för mig att jag måste kolla mail/fb/whateever orimligt ofta på mobilen. Detta är någon slags tics och verkar bara elda på och förvärra loop-tillståndet. Därför försöker jag hålla min mobil så fri från “kul” appar som möjligt. Jag har t.ex inte jobbmail i den och om jag kommer på mig själv med att spela nåt spel lite för mycket ser jag till att avinstallera spelet i fråga (hej då Candy Crush). Har även övervägt att be mina barn gömma mobilen. Så länge ringsignalen är på lär jag ju kunna hitta den om nu någon skulle ringa.

Äta. Alla lösningar måste inte vara komplicerade. Utan mat går energin ner, man orkar mindre, det blir lättare att hamna i loopen. Lite tråkpräktigt att ens nämna detta, men trots mogen ålder lyckas jag ibland fortfarande glömma att äta, vilket leder till onödiga bråk, surande och tråkigheter – helt i onödan.

Sova (eller vila). Precis som med ätandet, sover man inte så funkar man inte. Inga konstigheter där.

Motionera. Hjälper till att omsätta de stresshormoner som snurrar runt i kroppen.

Göra något avvikande som tar hela ens uppmärksamhet. Detta kan vara olämpligt om man är utmattad, men ibland är inte utmattning det största problemet, man har bara “fastnat” och om man lyckas vända tankarna åt ett annat håll kommer man loss. Ett tips är att jonglera. Det är helt omöjligt att tänka på något annat än jonglerandet medan man håller på (iallafall för mig, om man är jätteduktig kanske det går att multi-taska). Ett annat tips är att spontant stämma träff med en kompis. Det bästa avbrottet från en själv är att bry sig om någon annan.

Advertisements

När tankarna hamnar i en loop, del 1

En bekant berättade nyligen om att hens kompis hade varit hos en arbetsterapeut pga sin ADD. Kompisen liksom fastnade i en tankeloop som gick runt runt i huvudet i stor hastighet och hade pga detta svårt att tänka strukturerat på “viktiga saker” och komma framåt med dessa, utan fastnade i gamla mönster.

Nu är jag ingen expert på ADD och har aldrig blivit diagnosticerad med detta, men att huvudet fastnar i en loop och man tappar kontakten med sig själv känner jag igen. För mig sker detta när det har varit mycket intryck, hjärnan orkar inte upprätthålla en sansad aporoach till allt utan “sätter på lite pausmusik”.

Och här sitter man, kanske tänker jag “på måndag måste jag ringa försökringsbolaget” eller ” om och om igen och så kommer jag inte längre. Och måndag är 5 dagar bort. Det är så enormt frustrerande och improduktivt, min tankeverksamhet är borta, jag hatar det!

Sen kommer ticsen, jag har ångest för att jag inte kommer framåt, jag tänker att jag borde försöka hitta strategier men jag klarar inte av att ta mig utanför loopen så jag sitter och kollar på Facebook igen och igen och igen. Välkommen till loopen fb.  Jag vet att jag inte mår bra av att kolla för mycket fb och jag har avinstallerar appen typ 100 gånger från min telefon, men det är ju bara ett klick på App Store, sen är man med i matchen igen… Så lätt, bara lite wi-fi…

Alla har sin egen, genetiskt förprogrammerade, drog. Mitt heroin är dopamin (och kaffein, men det är relativt hanterbart i sammanhanget). När jag har många notifieringar på fb finns jag, jag är med i mänskligheten, det bästa av nätverk. Sen använder jag min analyshjärna och inser att DETTA ÄR FEL!!!  Jag tänker bättre utan att ständigt kolla uppdateringar. Jag älskar mina vänner men de gör sig bäst i verkligheten utan nåt fejkigt filter som de tror gör att de set bättre ut. Det finns absolut intressant information på fb men det är inte den mitt pillande handlar om. Är det inte fb är det optimerande av shoppinglistor, surfande efter outfits eller vad fan som helst. När jag hamnar här behöver jag bryta situationen, få lite lugn och ro, landa i mig själv, andas. Så jävla lätt och så jävla svårt. Att man inte kan tatuera saker på insidan på ögonlocken? Om man kunde skulle jag skriva på mina: “Chill”, “Djupa andetag”, “Känn var du är nu. Om detta inte är en optimal plats, ta ett steg snett åt sidan. Upprepa tills du hittat en riktigt bra plats”. “Fortsätt med ditt liv”.

Vem är jag egentligen, del 2

Antag att du plötsligt drabbades av passionen. Kanske inte den allra största som får dig att lämna allt, utan en lagom stor. En som hänger sig fast i din ärm och envist pekar åt något obekvämt håll. 

Men du var ju mitt uppe i något helt annat! Vad skulle alla tänka om du plötsligt svängde av och följde passionen? Varifrån skulle pengarna komma? Om det bara fanns tid över till allt vore det ju lugnt, men det gör det inte.

Hur många intressanta tankegångar utvecklas aldrig eftersom det inte är läge att följa dem just nu? Hur många inspirerande böcker går mänskligheten miste om för att det inte finns ekonomiskt incitament att skriva dem? Hur många vackra musikstycken blir aldrig skrivna eftersom kompositören hade fullt upp med annat?

Någonstans har jag läst att konst är nåt som konstnären upplever “måste” komma ut. Hen exploderar annars. Därför behöver man inte ge konstnärer något speciellt understöd. Detta tycker jag är en otroligt naiv inställning. Som att påstå att vi inte behöver betala sjuksköterskor lön, för de följer ju sitt kall.

Jag menar inte nödvändigtvis att man ska ha medborgarlön så att de som vill kan ägna sig åt konst (eller kanske menar jag det, har bara inte riktigt satt mig in i mekanismerna runt det och vad det skulle innebära implementerat i stor skala) Men man borde ha rätt att gå ner i arbetstid för att ägna sig åt konst. Med motsvarande löneavdrag, precis som man har rätt att gå ner i tid pga att man har små barn. En liten ventil för att avhjälpa utarmning av vårt samhälle.

Vem är jag egentligen?

Idag gick jag igenom min mailbox och ryggade förskräckt tillbaka när jag såg mail jag skrivit för ett par månader sen. Energin, stilen, ordvalet – de kändes så främmande. Jag säger inte att någon hade kapat mailboxen och lagt dit massa spam, det var jag som skrivit, jag mindes ämnena som dryftades, inga konstigheter där. Men mellan att jag skrev de där mailen och nu har något hänt.

Att bli besatt av onda andar, hemsökt av spöken eller påverkad av olycksaliga planetkonstellationer är inget jag tror på. Däremot tror jag på hormoner, signalsubstanser och kroppsliga försvarsmekanismer. Jag hade en extremt stressig episod för ett tag sen och som svar på det konfigurerade min kropp helt enkelt om sig.

Innan lyssnade jag på komplicerad isländsk elektronika och minimalistisk, nutida klassisk musik. Nu vill jag bara lyssna på Simon and Garfunkel och Joan Baez. Snäll musik, samma som min mamma brukade lyssna på. Innan var jag mån om att verka framåt och göra ett gott intryck på jobbet, nu mailar jag bisarra chat-uppdateringar om genitalieformad lunchmat till mina kollegor. Innan ville jag passa in och vara som alla andra, en röst i den enorma kören av människor med positiv attityd som mer eller mindre medvetet bär konsumtionssamhället på sina axlar. Efter går jag omkring och ältar ifall det är min plikt som människa, eller inte, att säga upp sig för att kunna skriva böcker där jag kanaliserar mina nyfunna insikter som jag annars inte kan få till tid att komma till botten med.

Stressreaktioner som sätter ner ens arbetsförmåga är sjukt opraktiska, helt plötsligt kan man inte vara den där glada, leende, ständigt levererande personen som alla tycker är så bra. Man blir en annan person som inte längre har en självklar plats här i världen. Men jag undrar om man inte levlar upp i mänsklighet istället.