Hårmineralanalys, del 5. En månad av detox avklarad

Ok, nu har jag alltså käkat diet (“typ lchf-minus-skaldjur-och-mejeriprodukter-plus-frukt-och-fullkorn“) och kosttillskott i snart en månad. Hur har det gått? Några förbättringar eller försämringar eller är allt samma lika?

Jo, jag är positivt inställd till detta även om jag har en bit kvar. Första veckan var jag på Island och hälsade på min mamma. Jag var lite orolig om jag skulle kunna hålla dieten när jag inte själv ansvarade för matlagningen, men det gick som en dröm! Islänningar äter jättemycket kött och fisk, grönsaker till varje måltid är inte en självklarhet. Jag siktade in mig på att maxa proteinet och mådde hur bra som helst. Kosttillskotten gav en intressant kall och metallisk känsla i bakhuvudet, generellt kände jag mig lite mer exekutivt kompetent och lugn än vanligt – mycket positivt.

Sedan var vi 10 dagar i Sardinien och nu fick jag kämpa för att hålla dieten. Fullkornsprodukter verkar inte existera på Sardinien och det var lite deppigt att sitta där med en söndergrillad fisk och några zucchiniskivor när resten av familjen frossade i glass, pasta och pizza. Här blev det några avsteg och jag mådde märkbart sämre igen. Tydligen dumpar man också mer koppar när det är varmt och man rör mycket på sig, det märkte jag av, vissa dagar var jag tillbaka på att inte orka lyfta fötterna igen, andra dagar var bra. Den kalla, fina känslan i huvudet bleknade också.

Nu har jag varit hemma i en vecka och det har varit lite upp och ner men generellt mår jag mycket bättre än när jag började med diet och piller. Bara det att jag har presterat alla dessa blogginlägg! Och jag har planer på ett gäng till om hur koppar funkar i kroppen. Sån energi har jag inte haft på kanske ett år eller så.

Hårmineralanalys, del 4. Mina symptom på kopparförgiftning

Jo, det senaste året har varit stressigt jobbmässigt, stressigt på ett helt nytt sätt gentemot mina tidigare jobb. Redan i höstas insåg jag att jag befann mig i “fight-flight-die”-läge. Mitt sympatiska nervsystem var igång jämt. Jag KUNDE inte slappna av, även när jag ville. Att läsa böcker gick inte. Yoga kunde jag koncentrera mig på i kanske en minut, sedan befann jag mig på mystiskt sätt på en annan plats i huset och gjorde nåt annat, utan att riktigt kunna redogöra för förflyttningen däremellan. Meditation var helt kört, det med.

Efter jul hade jag ett redigt sammanbrott och grinade 4 dagar i sträck. Men på nåt sätt tog jag mig samman och bara fortsatte i alla fall. Våren var fortsatt fight-flight-die, jag klarade inte av att prestera speciellt mycket, men samtidigt hade jag ju ändå jobbat upp lite rutiner så den gick att ta sig igenom. Jag räddades av att jag hade världens gulligaste elever just då, som var i princip självgående.

Sen kom då sommaren. Jag gick på semester tidigt och tänkte att nu ska jag försöka bli bra, ta tag i min kosthållning, springa och yoga varje dag, börja läsa böcker igen. Det skulle bli så bra OCH DET BLEV SÅ DÅLIGT. Min hälsa bara störtdök, jag försökte ta mig ut och springa, men istället för att känna mig pigg efter löpningen kände jag mig bara bakis. Varje runda orkade jag kortare och kortare sträckor (och det var inga jättesträckor från början heller, det kan jag lova, till slut var jag nere på några hundra meter). Jag hade problem att gå upp för trapporna i mitt hus för att jag orkade inte lyfta benen. Jag var TRÖTT och sov plötsligt 10 timmar/natt och kunde gärna ta en eftermiddagslur på det.

Men det mentala var det värsta. Det var som om jag plötsligt var helt frånkopplad från mitt liv. Det pågick någonstans därute, men jag satt liksom bara och stirrade bakom en grumlig glasvägg, oförmögen att röra mig, knappt kontaktbar. Och jag fattade ju precis hur miffig jag var, där innanför glaset satt jag, uppvriden till absolut max, badande i ångesten och vetskapen om att jag är världens sämsta mamma/maka/kompis, som tyvärr hade glidit in i någon slags alternativ dim-dimension av verkligheten som hon inte kunde ta sig ur.

Nu är det ju så att jag är medveten om vad kopparförgiftning är och vad det ställer till med. För två år sedan tog jag ut en kopparspiral och då hade jag precis samma symptom som denna sommaren, men det gick över av sig självt ett tag efter uttag av spiralen. Då var det ju lätt att gissa eftersom det fanns en konkret kopparkälla och stor skillnad i mående före och efter uttag, men nu fanns ingen uppenbar kopparkälla alls.

Men tydligen kan det kan räcka med stress för att kroppen inte längre prioriterar att rensa ut koppar ur kroppen kontinuerligt. Då langar den in all överskottskoppar i vävnaden i väntan på bättre tider. När dessa sen dyker upp (semester) börjar kopparen dumpas ut i kroppen och då gäller det att det finns rikliga nivåer av proteinet ceruloplasmin för kopparn att binda sig till. Om ceruloplasminet saknas (vilket det förmodligen gjorde för mig) åker kopparn omkring obunden, OCH DET ÄR JÄTTEDÅLIGT. Vad som händer är att den obundna kopparn skrämmer den bort allt järn ur blodet och man får järnbrist, trots att det kanske egentligen finns massor med järn i kroppen. Järnet åker in i vävnaderna där det oxiderar (alltså rostar, på riktigt, också jättedåligt). Det värsta är att även om denna obundna koppar rensas ut finns det en risk för att den tas upp igen i tarmarna och så bara åker samma skit runt, runt i systemet medan man själv mår allt sämre och sämre.

Så det är här som hårmineralanalysen, och behandlingen efteråt, kommer in. Koppar är lurigt, nivåerna i blodet varierar från dag till dag, så ett blodprov behöver inte alls säga något om ens generella kopparstatus, det visar bara status just nu. Dessutom kan kroppen lagra in koppar i vävnaderna, och då syns det ju inte alls i blodet. Så det bästa man kan göra, om man misstänker kopparförgiftning, är att låta göra en hårmineralanalys. Kopparnivån i analysen speglar kopparnivån man har i lymfvätskan under den tid som håret växte ut och på det sättet kan man få en fingervisning om hur mycket koppar som figurerar i kroppen. Kopparen som är bunden i vävnaderna speglas inte direkt i analysen, men det ska gå att se indikationer (har jag läst) på om detta är ett problem i hur de olika mineralerna förhåller sig till varandra.

När man sedan genomför avgiftningen jobbar man på många fronter. Man äter mat och tillskott som är särskilt anpassad till att hjälpa kroppen rensa ut koppar som lagrats in i vävnaderna. Man äter zink som konkurrerar med den koppar man äter så att den inte tas upp i lika stor utsträckning som vanligt. Dessutom äter man kopparfattig kost för att verkligen minimera intaget av ny koppar. Även dagliga drinkar med psylliumfröskal ingår som ska suga upp den koppar som utsöndras i tarmarna, så att kroppen inte tar upp den igen. Och så ytterligare tillskott av vitaminer och mineraler på det, anpassade för att hjälpa kroppen att producera ceuroplasmin och annat som behövs för att metaboliseringen ska styras tillbaka till optimal nivå. Jag hoppas verkligen att detta ska hjälpa!

Det finns en stödgrupp för människor med kopparöverskott: Kopparöverskott / Kopparförgiftning, med eller utan kopparspiral. Gå gärna med där om ni har symptom som ni tror kanske är relaterade till kopparöverskott.

Hårmineralanalys, del 3, kosttillskotten

För att komma tillrätta med mitt kalcium- och kopparöverskott verkar det inte räcka med att äta nyttigt, jag är även rekommenderad att ta kosttillskott under en övergångsperiod. Här nedan kan ni se min nuvarande “stack”:

• Paradren – Stärker binjurarna
• Miniplex B – Ökar magnesiumhalten i kroppen
• ZMC Plus – Innehåller zink som blockerar kopparupptaget.
• Digest Plus – Saltsyrekapslar som hjälper magen spjälka maten.
• Vitamin E Plus – Vitamin E skyddar vitamin A och vitamin A behövs för att framställa ceruloplasmin, som är ett protein som koppar binder till i kroppen. Så länge kopparn har tillräckligt med ceruloplasmin att binda sig till är allt frid och fröjd, kopparn är inte farlig utan sköter sig och gör sin grej i de kemiska processer som ständigt pågår i vår kropp för att hålla oss levande och i god form. Om det däremot saknas ceruloplasmin åker kopparn omkring i obunden form i kroppen och är oxidativ. Detta är skadligt och ställer till med massor med problem. Därför vill vi göra allt vi kan för att hålla ceruloplasmin-nivån hög och fin.
• B12 – Nödvändigt för nybildningen av celler.

Det har varit otroligt intressant att sätta sig in i hur dessa olika vitaminer och mineraler fungerar i kroppen. Jag har insett att alla har sin unika mineralbalans och mineralobalanser kan se ut på miljoner olika vis. Innan man börjar korrigera med kosttillskott MÅSTE man ha utrett vilka behov man själv har. Den enes ambrosia är den andres gift, på riktigt!

Innan jag gjorde min hårmineralanalys käkade jag vitamin D varje dag för att jag hade hört att “det behöver alla på nordligare breddgrader göra för vi har så lite sol här uppe”. MEN DET VISADE SIG VARA HELT FEL. Vitamin D blockerar upptaget av vitamin A som behövs för att tillverka det fantastiska ceruloplasminet, som behövs för att hantera kopparn. Så även om D-vitamin kanske är jättebra för alla som inte har den obalans som just jag har så saboterade jag verkligen för mig själv när jag petade i mig de där D-vitaminerna. Dessutom käkade jag multivitamin som innehöll både koppar och kalcium. HELT FEL IGEN. Jag kommer ALDRIG att käka multivitamin igen utan att noga gå igenom vad de innehåller och vara relativt säker på att de gynnar mina behov.

Hårmineralanalys, del 2, diet för min avgiftning

Den hårmineralanalys jag gjorde tidigare i somras berättade inte bara om den mineralobalans jag hade i kroppen (överskott av koppar och kalcium i kombination med låg ämnesomsättning), utan också vad jag borde göra för att komma till rätta med problemen. Och det fanns ganska mycket att göra…

Först fanns generella kostråd för människor med min metaboliska typ (långsam ämnesomsättning) ska kunna fungera optimalt

• Äta mycket protein, helst ska 40% av varje måltid vara protein
• Äta ofta, gärna 4 gånger per dag
• Inga raffinerade kolhydrater (alltså inget socker, vitt bröd, vitt ris, pasta, chips)
• Måttligt med oraffinerade kolhydrater (fullkornsbröd, havregrynsgröt m.m.)
• Undvika mjölkprodukter
• Undvika purinprotein (inälvsmat, lax, makrill m.m.) (jag antar att detta har att göra med att jag ska undvika vitamin D, eftersom det är en antagonist till retinol, den animaliska varianten av vitamin A, som jag behöver för att kunna hantera mitt kopparöverskott)

Sedan kom listor på enskilda födoämnen som jag bör undvika. Följande listor fanns:

• Födoämnen som kan påverka sköldkörtelaktiviteten (korgblommiga växter, senap och valnötter)
• Födoämnen som kan sänka ämnesomsättningen (mjölkprodukter)
• Mat med mycket koppar (choklad, skaldjur, lever, jordnötssmör, sesamfrön, avokado och många, många fler)

Och slutligen, listorna på mat jag ska äta:

• Mat med mycket fytinsyra (hindrar överflödig insulinutsöndring); jordgubbar, havregrynsgröt, rågbröd, råris, fullkornsvete, knäckebröd
• Mat med mycket niacin (B3, förbättrar cirkulation, höjer ämnesomsättningen och hjälper till att rensa ut upplagrat koppar ur kroppen); kyckling, stekt fisk, tonfisk, magert nötkött, svarta bönor, ärtor
• Mat med mycket metionin. Också detta ämne hjälper kroppen att avgifta sig. Exempel på metioninrik föda är t.ex. aborre, torsk, rödspätta, innanlår, ryggbiff och pumpafrön.

Såhär sammanfattade jag kostråden och satte upp på kylen (detta är inte en exakt spegling av analysen, jag har lagt till lite uppgooglade födoämnen och skippat några som jag ändå inte kommer att käka):

Generellt vill man ju att dieter ska ha så få dimensioner som möjligt, typ “fett-dåligt, magert-bra”, då går det lätt att minnas vad man egentligen sysslar med. Min avgiftningsdiet är ju tyvärr INTE av det slaget. I början var den svår att hålla reda på men nu tänker jag på det som “lchf minus mjölkprodukter och skaldjur, plus fullkorn och frukt”. Och förvånansvärt nog har den varit lätt att följa, förmodligen för att jag faktiskt har mått väldigt bra av den.

Hårmineralanalys, del 1, själva analysen

Hade funderat på att låta göra en hårmineralanalys under många år, och nu när jag äntligen hade lite extra tid och dessutom mådde skitkasst bestämde jag mig för att slå till. Jag beställde min analys via Big Heart, en hälsoaffär i Norrköping som jag hade sett att folk rekommenderade på nätet (om ni klickar på BigHeart-länken kan ni se exakt hur analysen går till).

Människorna på BigHeart skickade ett kuvert, som jag fyllde med hår. Man klipper typ 5 små tussar från olika ställen på bakhuvudet och skickar in till ett lab. På labet bränns håret och då kan man mäta mineralresterna i askan. Mineralbalansen i håret motsvarar den mineralbalans som har funnits i lymfvätskan under den tid då det brända håret växte ut. Fördelen med en mineralanalys, gentemot ett klassiskt blodprov, är att blodprovet bara visar vilka ämnen som finns i blodet vid exakt det tillfället. Genom att göra en hårmineralanalys får man se hur mineralbalansen har sett ut under längre tid.

Och hur gick det nu då? Här nedan ser ni uppmätta grundämnen och gifter:

Det ser ju inte så farligt ut, eller hur? Lite högt Kalcium, ganska hög koppar, och vad har man egentligen bor och molbyden till? Borde sluta med deo med aluminium i. Märkligt nog ser järnstapeln helt ok ut, jag som alltid har varit kroniskt anemisk, kanske beror detta på att jag käkade väldigt mycket järntillskott under tiden håret växte? (Järntabletter jag inte upplevde någon verkan av, whatsoever, mer än ordentligt ont i magen, mer om detta senare)

Men det är nu som det blir lurigt. Egentligen säger inte själva nivåerna man har av varje enskilt ämne så mycket om hur man mår eller om hur kroppen funkar. Ämnena i kroppen samspelar och för att kunna säga något om den hälsostatus man har i kroppen måste man kolla på vilka förhållanden vissa av dessa ämnen har mot varandra. Och här ser det inte lika bra ut…

I ovanstående diagram är det två ämnen som sticker ut; kalcium (Ca) och koppar (Cu).

Notera att staplarna 1 (Ca/P) och 3 (Ca/K) ligger på dubbelt så högt värde som maxsiffran i diagrammet, och stapel 6 (Ca/Mg) är väldigt hög den också. Enligt mitt analyssvar pekar detta på att min kropp inte kan tillgodogöra sig kalciumet på ett bra sätt (kalciumet måste ligga i balans med de andra mineralerna för att det ska kunna tillgodogöras). Vad som händer när kalciumet inte kan tillgodogöras och uppgå i den allmänna metaboliseringen är att det lagras in i kroppens vävnader och organ, och detta ger på sikt massa hälsoproblem, som stela leder, blodbrist, depression, dålig hy, muskelkramper och sömnlöshet.

Den andra värstingen är koppar och även kopparöverskott är länkat till en massa hälsoproblem;  t.ex. blodbrist, järnbrist (man kan inte ta upp järn när man har mycket koppar i kroppen, därav min upplevelse av att järntillskotten jag tog för min anemi inte hjälpte), låg sköldkörtelaktivitet, allergier, huvudvärk, förstoppning, hårförlust, hudproblem, aptitrubbningar och hyperaktivitet.

Vidare är koppar är superintressant för kopparnivåerna tenderar att spegla de nivåer man har av könshormonet östrogen i kroppen (zink speglar progesteron). Östrogendominans är länkat med trista saker som bukfetma, PMS, riklig mens, låg sexlust, deppighet, slöhet och (jag citerar från nätet) “humörsvängningar från helvetet”.

Utöver staplarna med mineralbalanser fick jag veta att min mineralprofil visar följande:

• Låg ämnesomsättning
• Låg sköldkörtelaktivitet
• Låg binjureaktivitet
• Hypoglykemi
• Låg saltsyreproduktion i magsäcken (gör att jag inte kan spjälka maten ordentligt)
• Brist på B6
• Brist på B12

Nu har jag inte alla de symptom jag nämnt i denna bloggpost, men 2/3  kan jag pricka av, i större eller mindre utsträckning. Och det är en enorm lättnad att ha nåt att “skylla på”, det finns en konkret anledning till att jag mår som jag gör, jag är inte bara en snart-i-klimakteriet-kärring som får läkare att kippa efter andan av leda och himla med ögonen, vilket har hänt när jag försökt söka hjälp hos den konventionella vården. Och jag har fått en reell insikt i vilka kosttillskott och kostförändringar som faktiskt kommer att hjälpa mig, men mer om det i nästa inlägg.

Midsommarafton för introverta

Något som stressar mig väldigt mycket är högtider, speciellt hur de tenderar att kapas och urlakas av sociala konventioner och konsumism. Vad som skulle kunna vara en välbehövlig paus från vardagslivet, möjlighet till eftertanke och en tid för givande umgänge blir lätt en hektiskt soppa av måsten och upprätthållande av traditioner som ingen egentligen uppskattar (ok, som åtminstone inte jag uppskattar, antar att det, åtminstone teoretiskt, kan finnas någon äldre än 7 år som gillar att dansa “Små grodorna”).

Iallafall, under midsommarhelgen nu bestämde jag mig för att göra upp med mass-hysterin. Vad vill jag ha ut av Midsommar? Vilka delar av Midsommarpaketet tar mer energi än de ger? Dags att plocka russinen ur kakan!

Vad jag vill ha: Naturupplevelse, att få vara ute, ljus, grönska, sommarblått hav, sill och grill, kvalitetstid med människor jag gillar.

Vad vill jag inte ha: jättemycket människor, trängsel, sunkig dans kring midsommarstång, ketchupkladdig varmkorv, fulla idioter.

Det slutade med att jag och familjen tillbringade dagen på en stenig strand i skärgården maken hittade via Google Maps. Vi ägnade oss alla åt vår egen individuella typ av naturdyrkan. Dottern badade, kastade stenar i vattnet och skrek för att överösta vågorna. Sonen klättrade i träd. Maken låg och sov i solen. Jag gick omkring barfota på de solvarma stenarna på stranden och idkade fotmassage. Vi körde sillpicknick till lunch och åkte hem och grillade på kvällen. Bästa midsommaren någonsin!

Tim Ferriss – definiera dina rädslor

Förutom att vara snygg, rolig och bra på att skriva är Tim Ferriss en guru inom tidsaktivismen. Hans böcker 4-timmars arbetsvecka och 4-timmarskroppen är nutida klassiker och obligatorisk läsning för alla tänkande människor. Därför var jag jätteglad över att hans TED talk “Why you should define your fears instead of your goals” låg längst upp bland alla TED talks på deras site nyligen:

Det visar sig att Tim Ferriss förordar stoicismen, den gammelgrekiska filosofin om att man ska förhålla sig lugnt, sansat och strukturerat till världen och inte låta sig ryckas med och påverkas av känslostormar. Och utifrån stoicismen har han definierat en metod för att forma sitt liv på bästa sätt.

Istället för att, som vissa dussin-coacher rekommenderar, att specificera sina mål för att sen klura på hur man kan nå dit, menar Ferriss att vi bör specificera våra största rädslor i samband med någon viss sak vi funderar på, eller drömmer om, att göra. Vi listar rädslorna och i tur och ordning funderar vi på vad vi kan göra för att förhindra dem och ta hand om skadan om de skulle inträffa. Sen listar vi hur vårt liv skulle se ut om vi INTE gör den där saken vi funderar på, först på 3 månaders sikt, på 6 månaders och på några års sikt.

Ofta, visar det sig, är rädslorna inte så hemska som man tror innan man har funderat igenom hur de skulle kunna hanteras. Vad som däremot visar sig vara RIKTIGT hemskt är hur ens liv blir om man aldrig vågar följa sina drömmar.

Jag gjorde ett experiment med att fundera på detta med att byta jobb (lite fusk eftersom jag redan hade bestämt mig, men iallafall).

De rädslor som höll mig tillbaka var att jag var rädd för att inte hitta ett nytt jobb och därmed inte kunna försörja min familj och mina barn skulle få ett dåligt liv. Denna rädsla hanteras rimligen med att vara aktivt jobbsökande, tänka att det är ok att ta ett mindre prestigefullt/betalt jobb under en mellanperiod, eller helt enkelt vara arbetslös, och då flytta till en mindre lägenhet och ha det lite knapert ett tag. Inte kul, men jag får leka att det är ett äventyr och det är säkert karaktärsdanande för kidsen.

Om jag hade stannat kvar på mitt jobb hade jag garanterat blivit utbränd och deprimerad (jag har kännbara utmattningssymptom nu, dessa är inget som kommer att  bli bättre på det stället). En deprimerad förälder har sämre förutsättningar att ge sina barn ett bra liv en en icke-deprimerad förälder (jag säger inte att deprimerade människor är dåliga föräldrar, alla gör sitt bästa, men det är svårt när energin inte finns där). Och är man sjuk har man inte heller tillräckligt med pengar.

De blir uppenbart att “inte byta jobb”-scenariot innebär exakt det som jag var rädd för, fast betydligt sämre!

När tankarna hamnar i en loop, del 2 – hur man tar sig ut

Men om man nu befinner sig i den där olycksaliga repeat-tanke-loop-tillståndet. Hur kommer man vidare? Detta är en lista som jag hoppas att kontinuerligt kunna fortsätta uppdatera. Här är tips som verkar funka för mig.

Uppmärksamma. Steg ett är naturligtvis att ens fatta att man befinner sig där. Att ofta känna in hur man mår är en förutsättning för att alls kunna gå in och bryta. Jag har bekanta som har satt larm på mobilen ett antal gånger per dag om att det är dags att sätta sig ner och meditera i några minuter och känna in hur man mår. Själv har jag inte testat, men det känns värt att utvärdera.

Skriva. Ibland fastnar jag i att tänka på att det är en konkret sak jag borde göra. När jag inte får den gjord liksom bara ligger den där i tankarna och blockerar mig. Att då sätta sig ner och göra en plan, steg för steg, och skriva ner allt på papper (eller dator) gör att jag inte längre behöver hålla vad-det-nu-är i huvudet och kan gå vidare med mitt liv. Om det är en mer abstrakt idé jag går och loopar kan jag skriva ett blogginlägg eller mail om idén. Då tvingas jag strukturera, jobba igenom den och kan kanske lämna den eller åtminstone komma vidare till nästa steg.

Yoga. Det är konstigt med yoga, det är inte uppenbart att jag mår bättre av att göra det, men jag mår definitivt sämre när jag inte gör det. Iallafall hjälper det mig att komma i kontakt med mig själv och när jag har bra kontakt med mig själv verkar jag inte hamna i loopar lika ofta. Förut var jag medlem i Yogobe, nu yogar jag ofta med Adriene.

Ta bort olämpliga appar på mobilen. När jag loopar tenderar jag att får för mig att jag måste kolla mail/fb/whateever orimligt ofta på mobilen. Detta är någon slags tics och verkar bara elda på och förvärra loop-tillståndet. Därför försöker jag hålla min mobil så fri från “kul” appar som möjligt. Jag har t.ex inte jobbmail i den och om jag kommer på mig själv med att spela nåt spel lite för mycket ser jag till att avinstallera spelet i fråga (hej då Candy Crush). Har även övervägt att be mina barn gömma mobilen. Så länge ringsignalen är på lär jag ju kunna hitta den om nu någon skulle ringa.

Äta. Alla lösningar måste inte vara komplicerade. Utan mat går energin ner, man orkar mindre, det blir lättare att hamna i loopen. Lite tråkpräktigt att ens nämna detta, men trots mogen ålder lyckas jag ibland fortfarande glömma att äta, vilket leder till onödiga bråk, surande och tråkigheter – helt i onödan.

Sova (eller vila). Precis som med ätandet, sover man inte så funkar man inte. Inga konstigheter där.

Motionera. Hjälper till att omsätta de stresshormoner som snurrar runt i kroppen.

Göra något avvikande som tar hela ens uppmärksamhet. Detta kan vara olämpligt om man är utmattad, men ibland är inte utmattning det största problemet, man har bara “fastnat” och om man lyckas vända tankarna åt ett annat håll kommer man loss. Ett tips är att jonglera. Det är helt omöjligt att tänka på något annat än jonglerandet medan man håller på (iallafall för mig, om man är jätteduktig kanske det går att multi-taska). Ett annat tips är att spontant stämma träff med en kompis. Det bästa avbrottet från en själv är att bry sig om någon annan.

Jobbluncher

För att kunna ta makten över min egen tid försöker jag vara uppmärksam på situationer som  känns som waste. När jag kommer på mig själv med att sitta och göra något jag känner olust över, nåt som känns meningslöst eller bara dumt noterar jag vad det är för situation och lägger lite krut på att klura ut hur jag ska kunna undvika att hamna i situationen igen eller vända den till något positivt. En keff situation jag uppmärksammat är slentrian-jobb-luncher, de där luncherna då man hakar på samma gamla gäng som vanligt som vevar runt samma gamla samtalsämnen, igen, igen och igen.

Här är det bara att säga stopp, “detta är min tid som jag själv bestämmer över och jag gör precis vad jag vill”. Nuförtiden kör jag tre flavours på lunch;

Ensamlunch. Jag tar min mat, duckar alla människor på väg ut från kontoret och sätter mig någonstans dit ingen i mitt normala umgänge brukar gå. Jag tar med kanske ett ritblock, bok, jonglerbollar eller nåt annat jag gillar att greja med och kan på så sätt kapa åt mig lite egenkvalitetstid.

Datelunch. Den bästa sortens lunch. Helst käkar jag med en kompis eller person som jag verkligen gillar och som jag upplever att jag har utbyte av. Men ibland finns ingen sådan att tillgå och då får man inte misströsta. Att käka lunch är ändå en väldigt informell sak och alla käkar lunch varje dag. Jag har satt i system att kolla in människor som verkar intressanta och fråga om de vill käka lunch med mig. Om det känns krystat hittar jag på att jag har nåt jag vill diskutera som den andra personen förhoppningsvis tycker verkar spännande. Hittills har ingen sagt nej.  Detta är det perfekta sättet att lära känna intressanta människor man bara pratat med på nätet och inte känner sig redo att närma sig i övrigt.

Fårskockslunchen. Ibland finns inte energi för annat än att följa med strömmen, inget fel i det. Men ibland stannar jag upp mitt i och bara “varför sitter jag här och kastar bort mitt liv igen?”. Då kan man diskret leda in samtalet på jobbrelaterade saker och vips är det ingen lunch längre utan ett möte. Och då kan man med gott samvete regga det som betald arbetstid. Kaching!