“The Pale King” av David Foster Wallace

För ett antal år sedan arbetade jag på ett statligt verk. Det var en både spännande och lärorik tid, speciellt fick jag se hur en organisation och individer formar varandra och de skavsår som ibland uppstår i processen. Det bjöds på idel inblickar i vad som händer när pressen att leverera inte alltid är uppskruvad till max (skattepengarna flyter ju in ändå)  och de mänskliga naturen i tilläts blomma ut i vidare cirklar än vad som normalt brukar tolereras inom privat sektor.

Jag hade en återkommande fantasi att skriva en bok om stället, dess kufar, original och bakåtsträvande chefer, men så har jag börjat lästa “The Pale King” av David Foster Wallace och inser att det är inte lönt.

“The Pale King” (Blek Kung, på svenska) handlar om skatteverket i USA (IRS) och de personer som arbetar där. Om det fanns byråkrati på mitt lilla statliga verk så är ration gällande byråkrati mot IRS som att jämföra en röd liten stuga med valfri 100+-vånings-skyskrapa. Detsamma gäller mängden ångest, obegripliga direktiv att förhålla sig till och skevheten man känner när man dag efter dag försöker leka att man är en rund kloss som ska trycka in sig i ett fyrkantigt hål (sorry för klyscha). Jag inser att jag hade det inte jobbigast, jag hade inte konstigast kollegor, faktiskt inget att klaga på alls, i jämförelse. För denna boken är mäktig, raderna är långa, meningarna monumentala, de sätter ord på allt det jag kände och upplevde, men i en skala 1:1000 (minst). Som att se mina egna tankar i förstoringsglas.

Författaren tog tyvärr livet av sig innan boken blev klar, den är ett efterkonstruerat montage av de avsnitt och utkast som hittades efter hans död. Man vet inte hur kapitlen var planerade att sitta ihop, eller ens vad som var tänkt att alls ingå i boken, men det spelar ingen roll, handlingen passar ypperligt i collage-format. En tanke här, en upplevelse där, fram med förstoringsglaset och projicera upp skiten på väggen så alla kan se. Visualisera den där vaga känslan av olust, inte bara följa sprickorna i väggen försiktigt med fingret utan in med nageln, bänd upp och plötsligt beskådar man det krälande kackerlacksboet i sin fulla härlighet. Jag är bara på sidan 128 av 494 men detta kan vara den bästa bok jag läst, någonsin.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s