“The Pale King” av David Foster Wallace

För ett antal år sedan arbetade jag på ett statligt verk. Det var en både spännande och lärorik tid, speciellt fick jag se hur en organisation och individer formar varandra och de skavsår som ibland uppstår i processen. Det bjöds på idel inblickar i vad som händer när pressen att leverera inte alltid är uppskruvad till max (skattepengarna flyter ju in ändå)  och de mänskliga naturen i tilläts blomma ut i vidare cirklar än vad som normalt brukar tolereras inom privat sektor.

Jag hade en återkommande fantasi att skriva en bok om stället, dess kufar, original och bakåtsträvande chefer, men så har jag börjat lästa “The Pale King” av David Foster Wallace och inser att det är inte lönt.

“The Pale King” (Blek Kung, på svenska) handlar om skatteverket i USA (IRS) och de personer som arbetar där. Om det fanns byråkrati på mitt lilla statliga verk så är ration gällande byråkrati mot IRS som att jämföra en röd liten stuga med valfri 100+-vånings-skyskrapa. Detsamma gäller mängden ångest, obegripliga direktiv att förhålla sig till och skevheten man känner när man dag efter dag försöker leka att man är en rund kloss som ska trycka in sig i ett fyrkantigt hål (sorry för klyscha). Jag inser att jag hade det inte jobbigast, jag hade inte konstigast kollegor, faktiskt inget att klaga på alls, i jämförelse. För denna boken är mäktig, raderna är långa, meningarna monumentala, de sätter ord på allt det jag kände och upplevde, men i en skala 1:1000 (minst). Som att se mina egna tankar i förstoringsglas.

Författaren tog tyvärr livet av sig innan boken blev klar, den är ett efterkonstruerat montage av de avsnitt och utkast som hittades efter hans död. Man vet inte hur kapitlen var planerade att sitta ihop, eller ens vad som var tänkt att alls ingå i boken, men det spelar ingen roll, handlingen passar ypperligt i collage-format. En tanke här, en upplevelse där, fram med förstoringsglaset och projicera upp skiten på väggen så alla kan se. Visualisera den där vaga känslan av olust, inte bara följa sprickorna i väggen försiktigt med fingret utan in med nageln, bänd upp och plötsligt beskådar man det krälande kackerlacksboet i sin fulla härlighet. Jag är bara på sidan 128 av 494 men detta kan vara den bästa bok jag läst, någonsin.

 

Advertisements

Midsommarafton för introverta

Något som stressar mig väldigt mycket är högtider, speciellt hur de tenderar att kapas och urlakas av sociala konventioner och konsumism. Vad som skulle kunna vara en välbehövlig paus från vardagslivet, möjlighet till eftertanke och en tid för givande umgänge blir lätt en hektiskt soppa av måsten och upprätthållande av traditioner som ingen egentligen uppskattar (ok, som åtminstone inte jag uppskattar, antar att det, åtminstone teoretiskt, kan finnas någon äldre än 7 år som gillar att dansa “Små grodorna”).

Iallafall, under midsommarhelgen nu bestämde jag mig för att göra upp med mass-hysterin. Vad vill jag ha ut av Midsommar? Vilka delar av Midsommarpaketet tar mer energi än de ger? Dags att plocka russinen ur kakan!

Vad jag vill ha: Naturupplevelse, att få vara ute, ljus, grönska, sommarblått hav, sill och grill, kvalitetstid med människor jag gillar.

Vad vill jag inte ha: jättemycket människor, trängsel, sunkig dans kring midsommarstång, ketchupkladdig varmkorv, fulla idioter.

Det slutade med att jag och familjen tillbringade dagen på en stenig strand i skärgården maken hittade via Google Maps. Vi ägnade oss alla åt vår egen individuella typ av naturdyrkan. Dottern badade, kastade stenar i vattnet och skrek för att överösta vågorna. Sonen klättrade i träd. Maken låg och sov i solen. Jag gick omkring barfota på de solvarma stenarna på stranden och idkade fotmassage. Vi körde sillpicknick till lunch och åkte hem och grillade på kvällen. Bästa midsommaren någonsin!

Tim Ferriss – definiera dina rädslor

Förutom att vara snygg, rolig och bra på att skriva är Tim Ferriss en guru inom tidsaktivismen. Hans böcker 4-timmars arbetsvecka och 4-timmarskroppen är nutida klassiker och obligatorisk läsning för alla tänkande människor. Därför var jag jätteglad över att hans TED talk “Why you should define your fears instead of your goals” låg längst upp bland alla TED talks på deras site nyligen:

Det visar sig att Tim Ferriss förordar stoicismen, den gammelgrekiska filosofin om att man ska förhålla sig lugnt, sansat och strukturerat till världen och inte låta sig ryckas med och påverkas av känslostormar. Och utifrån stoicismen har han definierat en metod för att forma sitt liv på bästa sätt.

Istället för att, som vissa dussin-coacher rekommenderar, att specificera sina mål för att sen klura på hur man kan nå dit, menar Ferriss att vi bör specificera våra största rädslor i samband med någon viss sak vi funderar på, eller drömmer om, att göra. Vi listar rädslorna och i tur och ordning funderar vi på vad vi kan göra för att förhindra dem och ta hand om skadan om de skulle inträffa. Sen listar vi hur vårt liv skulle se ut om vi INTE gör den där saken vi funderar på, först på 3 månaders sikt, på 6 månaders och på några års sikt.

Ofta, visar det sig, är rädslorna inte så hemska som man tror innan man har funderat igenom hur de skulle kunna hanteras. Vad som däremot visar sig vara RIKTIGT hemskt är hur ens liv blir om man aldrig vågar följa sina drömmar.

Jag gjorde ett experiment med att fundera på detta med att byta jobb (lite fusk eftersom jag redan hade bestämt mig, men iallafall).

De rädslor som höll mig tillbaka var att jag var rädd för att inte hitta ett nytt jobb och därmed inte kunna försörja min familj och mina barn skulle få ett dåligt liv. Denna rädsla hanteras rimligen med att vara aktivt jobbsökande, tänka att det är ok att ta ett mindre prestigefullt/betalt jobb under en mellanperiod, eller helt enkelt vara arbetslös, och då flytta till en mindre lägenhet och ha det lite knapert ett tag. Inte kul, men jag får leka att det är ett äventyr och det är säkert karaktärsdanande för kidsen.

Om jag hade stannat kvar på mitt jobb hade jag garanterat blivit utbränd och deprimerad (jag har kännbara utmattningssymptom nu, dessa är inget som kommer att  bli bättre på det stället). En deprimerad förälder har sämre förutsättningar att ge sina barn ett bra liv en en icke-deprimerad förälder (jag säger inte att deprimerade människor är dåliga föräldrar, alla gör sitt bästa, men det är svårt när energin inte finns där). Och är man sjuk har man inte heller tillräckligt med pengar.

De blir uppenbart att “inte byta jobb”-scenariot innebär exakt det som jag var rädd för, fast betydligt sämre!

Dagens sak som gör mig glad

Vet inte om mina 3 läsare (jag älskar er, allihop) har noterat att jag inte postat så många “Dagens saker som gör mig glad” på sistone? Inte för att jag inte haft saker som gjort mig glad, utan för att jag (iallafall kortsiktigt) eliminerat en stor sak som gjorde mig ledsen. Och voilà, plötsligt släppte behovet att sitta och sliska med små gulliga parfymprover, upplyftande små böcker och vad det nu kan vara som jag postat. För jag behöver inte sitta och kryst-le längre och försöka intala mig att saker ändå inte är så hopplösa. För det är de inte. Vad jag försöker säga är att jag har sagt upp mig från mitt jobb och helt plötsligt har jag inte ont i magen längre, jag skrattar(!) och hoppas snart mentalt befinna mig någonstans där jag förstår plotten i en godtycklig vuxenbok. Heja mig!

När tankarna hamnar i en loop, del 5, misstanke om ADD

Jag började ju alla dessa loop-poster med att prata om en kompis kompis som hade ADD och ju mer jag har skrivit om loopande tankar, ju mer har jag funderat på om jag kanske också har odiagnosticerad ADD.

När jag sköter om min kropp, äter och sover och lyckas varje dag jobba av alla dagens stressmoment är jag smart och fokuserad, orkar det mesta, både fysiskt och psykiskt och känner mig allmänt normal.

Däremot, som jag känt mig på sistone, att jag aldrig blir av med smolket som byggs upp under dagen, är trött och kvävd, så har jag också klockrena ADD-symptom. Jag har svårt att komma igång med saker, svårt att koncentrera mig, glömmer allt och har en guldfisks attention span (9 sekunder).

Är det så att jag har ADD men har lärt mig att parera problematiken, iallafall så länge energin att parera finns. Eller är det bara vanlig utmattning som visar sig på samma sätt? Jag har kommit fram till att jag vet inte.

När tankarna hamnar i en loop, del 4, Zeigarnikeffekten

Synkronicitet är alltid kul. Häromdagen hittade jag en referens till Zeigarnik-effekten i ett seriealbum (Box Browns “Tetris – the games people play”). Se nedan:img_0305-2.jpg
img_0306-1.jpgStrax efteråt snubblade jag över detta inlägg om Zeigarnik-effekten in bloggen minimalisterna…

Vad Zeigarnikeffekten går ut på är, kort sagt, att hjärnan är mycket bättre på att hålla reda på uppgifter som ännu inte är färdiggjorda. Så fort något görs klart tenderar vi att glömma det (självklart inte allt, men tendensen till glömska är större).

När jag sitter fast i min tankeloop blir de mycket svårare att komma fram till det där klimaxmässiga slutet då jag kan slappna av och glömma bort. Allt halvgjort ligger och tar energi i hjärnan och blockerar flödet. Sen är jag inte helt på det klara vad jag ska göra med denna informationen. Men spännande effekten är dokumenterad och har ett namn.

När tankarna hamnar i en loop, del 3, fundering

För länge sedan läste jag att de två saker som är gemensamma för alla människor genom alla tider och i alla kulturer är berusning och religion.

Iom. berusningen tar man sig utanför sina normala mentala ramar. Beroende på vilken substans som används kanske man blir glad, vågad, ser syner, upplever en kontakt med andevärlden. Kort och gott, man vill åt en upplevelse av trancendens, känslan av att jag kan vara något mer än vad jag vanligen upplever när jag harvar runt i min kropp.

Religion är en annan sorts transcendens. Man vill tro att det finns “nåt mer”. Varför? Jag tror på lika delar blame-gamande (man vill ha nån att skylla på när saker går åt helvete och man inte orkar ta ansvar, “Det är Guds vilja”, enkelt och bra, funkar jämt, någon Gud är ju inte direkt här och kan förklara sig) och en arketypisk saknad av sina föräldrar. Man vill tro att det finns någon som har koll på läget och kan ställa saker till rätta. Som mamma gjorde när man var liten (i bästa fall) .

Och jag funderar på detta med loopandet. Min upplevelse är att det är något min hjärna gör när jag inte orkar “vara mig själv”. Kanske är jag för trött för att vara helt i nuet, kanske är det för komplicerat, smärtsamt eller tråkigt. Loopandet låter mig slippa ifrån mig själv, precis som med berusningen. Fast här blir det ingen transcendens att tala om. Snarare anti-trancendens. Jag kan inte se att jag uppnår något med loopandet, det är bara meningslöst. En mekanism som “skyddar” mig mot mig själv genom att robotifiera mitt tänkande, som har hela Mindfulnessrörelsen emot sig. Fast, vad vet man, alternativet kanske hade varit att jag blev helt förlamad och apatisk, nu har jag iallafall en slags autopilot som kör vidare på sparlåga när den vanliga jaget inte orkar med. Om inget annat får jag ju himla mycket Facebook kollat.